Denna typ av belagda byggnadsställningar skulle kunna erbjuda en dramatisk förbättring jämfört med det vanliga sättet att behandla vissa sår eller benbildningar, vilket innebär transplantation av ben från en annan del av patientens kropp, en smärtsam process som inte alltid ger tillräckligt med ben. Patienter med allvarliga bensår, personer som lider av medfödda benfel och patienter som behöver mer benämnen i tänderna för att framgångsrikt sätta in tandimplantat, skulle kunna dra nytta av den nya vävnadsställningen.
Teamet av Paula Hammond, Nisarg Shah och Nasim Hyder, från Massachusetts Institute of Technology (MIT) i Cambridge, USA, testade sina ställningar i råttor med en kranialdefekt som är tillräckligt stor (ett hål i diameter 8 mm) för att inte läka för dig själv. Efter att byggnadsställningen hade implanterats frisattes tillväxtfaktorer i olika hastigheter. PDGF, som släpptes under de första dagarna efter implantation, hjälpte till att initiera den helande kaskaden av benfekten och mobilisera olika föregångare celler på platsen för defekten. Dessa celler är ansvariga för att bilda ny vävnad, inklusive blodkärl, vaskulära stödstrukturer och ben.
BMP, som släpptes långsammare, inducerade sedan några av dessa omogna celler till att bli osteoblaster, som producerar ben. När de två tillväxtfaktorerna användes tillsammans genererade dessa celler ett skikt av ben, så snart två veckor efter att byggnadsställningen hade implanterats, vilket inte kunde skiljas från naturligt ben när det gäller utseende och mekaniska egenskaper.
En annan fördel med denna metod är att ställningen är biologiskt nedbrytbart och sönderdelas inuti kroppen på några veckor. Stilladsmaterialet, en polymer som kallas PLGA, används i stor utsträckning i medicinska behandlingar och kan justeras för att sönderdelas i en specifik takt så att forskare kan utforma det så att det bara håller så länge det behövs.
Källa: www.DiarioSalud.net
